Landshövdingen Siad Berre har styrt landet i generationer och det är Somalias invånare, om inte nöjda, så i alla fall något trygga med. Bättre att vila under jävulens vingar än att vandra i ovisshetens mörker. Så en dag, precis som alla andra, utan förvarning (eller joooo, såklart). Störtas hövdingen himself, året var 1991.
I stilla diktatur är vetskaperna fler än i laglös anarki. Man vet att man får det jävligt smutsigt och hjärtinfarkter, men man kommer i alla fall inte dö. Man kanske piskas hårt och regelbundet, men man tuppar inte av.
Efter militärkuppen mot Berre tätnar händelseförloppet. Stilje byts ut mot "det är rätt mycket nu.# Katastrofsamhällen, hungersnöd och extrem torka blir vardag. Kriserna avlöser varandra. Miljoner livsöden inverteras.
En lång rad försök har med omvärldens hjälp gjorts för att återskapa en somalisk centralmakt.
Man vill ju inte vara en tillbakalutad pessimist, men är det ändå inte bättre med någon sort ordning, än total kaos. Att ha hållbara, men ogenomtänkta regler framför inga alls? Jag tror att landet mår bra av en stabil regim. Folkvald som föraktad.
OCH TILL TYPERNA SOM BLICKAR IN I SPÅKULAN:
"hoppet är det sista som överger en" "vi har i alla fall hoppet" "vi kan ju alltid hoppas"
Kan folk snälla sluta med den där lathetspropagandan. Saker och ting händer inte bara - tiden läker inte alla sår. Tid är bara dagar och varför behöver man utfyllnad för att gå igenom en process som aldrig vill ta fart? Ibland måste man tvätta och vadda, fan, tusen gånger om innan såret blivit rent, innan man fiskar upp glasbitarna. Men det är värt våndan bara det slutar blöda. Men nu blöder det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar