Jag brukar svara undvikande när frågan kommer - det har blivit så på senare tid. Några blygsamma låttitlar följt av en blick som sjunkit ner i golvet. Vad fan lyssnar jag egentligen?
Skammen över min musiksmak bottnar i en traumatisk händelse för ungefär ett år sedan. Det var höst ute - Stockholmshöst. Min vän, vi kan kalla henne Isobel hade precis skaffat sig en ny lägenhet. Hon plockade med glasburkar i köket och placerade sedan de, en efter en, systematiskt i köksskåpet. Som bitar i ett stort pussel - alla hade de sin plats. Such great heights.
Själv befann jag mig samtidigt i litteraturdvala, djupt försjunken i en god bok. Tills Isobel mötte min blick med lysande ögon. "Du ska får höra en sak!". Jag väntade något upphetsat när hon fällde upp sin Macbook Pro. Hon spelar 3-4 låtar, kanske 5 ur en genre jag aldrig tidigare hört förut. Nyanserna blir till en enda färg. Ljuden är så oförutsägbara att det blir svårt att hänga med. Jag ser på henne oförstående med ögon stora som klot, varpå hon ivrigt frågar "Vad tyckte du?". Jag ler generat och förklarar att jag inte kan någonting om musik, att jag levt under en sten hela mitt liv och att det inte är min grej.
Hon tappar tålamodet väser"Men vad tyckte du, egentligen?". Jag andas ut och anstränger mig för att leverera en neutral blick och säger "Det var inte riktigt min kopp te, påse potatischips och så vidare." Sedan utväntar jag en eventuell reaktion. Hon ger mig en föreläsning om hur man måste förstå varandras musiksmak för att förstå varandra. Att det är jätteviktigt med musik och att jag ogillat hennes musik var precis som om jag kritiserat hennes person.
***kursen slut***
Sedan dess undviker jag att prata musik precis som överklassen undviker att prata politik. Säger att jag bara lyssnar på Beyoncé och Nicki Minaj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar