tog hem en flykting från Medis - men vi ses

DANDERYD, 4 AUGUSTI, 15:10: Om min vänstra sida har jag Sarah sovandes. Hennes dygnsrytm är, ja, skadad. Hon vaknar vanligtvis kring 14-strecket, vaknar hon tidigare somnar hon om igen. Som idag. Jag tycker fortfarande mycket om henne dock.

Om min högra sida sover - panika inte nu mormor - tunisiske flyktingen Ayman. Jag hittade honom på Medborgarplatsen som jag åt frukost. Det var soligt, jag hade tålamod, så han fick dra sitt lidandes historia. Våra språkliga barriärer var inte allt för svåra att klättra över. Google translate och en blandning mellan franska och engelska gjorde att vi faktiskt kunde kommunicera helt okej, trots allt. Och nu sover han här bredvid mig. Ingen av dessa typer snarkar, här hörs bara smattret från tangentbordet när jag skriver. Innan alla förutom jag somnade, letade vi efter flygbiljetter till Zürich där hans bror bor. Ayman är inte den ende som flyr revolutionernas länder - Tunisien, Egypten, Syrien, siffran stiger - och förutom flyktingarna blir en gnista hopp vårt spår efter den arabiska våren. Behöver en mental paus nu.

LUF Borås ordförande kuggar språktest

Jag känner och tycker om Mona Hammoud som person - en glad och duktig tjej från Borås, men det här ser verkligen inte bra ut. Inte alls. Hon kuggar språktestet som hon så varmt förespråkar i Sveriges Radio. Att rösta igenom ett beslut som språkkrav för alla svenska medborgare, när man inte kan enkla ordklasser som substantiv och verb blir befängt. Gör om, gör rätt LUF! Och när ni nu i framtiden kommer propagera för "Fri Invandring" kommer jag vända dövörat till - det här går nämligen i motsatt linje och hör mer hemma i Dansk Folkeparti.

Här kan ni lyssna på intervjun.

man piskas regelbundet men tuppar inte av

SOMALIA: Året är 1990. På filmduken visas min farmor och farfar, min pappa och hans sju-åtta syskon. Familjens situation beskrivs som stabil, men färglös.

Landshövdingen Siad Berre har styrt landet i generationer och det är Somalias invånare, om inte nöjda, så i alla fall något trygga med. Bättre att vila under jävulens vingar än att vandra i ovisshetens mörker. Så en dag, precis som alla andra, utan förvarning (eller joooo, såklart). Störtas hövdingen himself, året var 1991.

I stilla diktatur är vetskaperna fler än i laglös anarki. Man vet att man får det jävligt smutsigt och hjärtinfarkter, men man kommer i alla fall inte dö. Man kanske piskas hårt och regelbundet, men man tuppar inte av.

Efter militärkuppen mot Berre tätnar händelseförloppet. Stilje byts ut mot "det är rätt mycket nu.# Katastrofsamhällen, hungersnöd och extrem torka blir vardag. Kriserna avlöser varandra. Miljoner livsöden inverteras.

En lång rad försök har med omvärldens hjälp gjorts för att återskapa en somalisk centralmakt.

Man vill ju inte vara en tillbakalutad pessimist, men är det ändå inte bättre med någon sort ordning, än total kaos. Att ha hållbara, men ogenomtänkta regler framför inga alls? Jag tror att landet mår bra av en stabil regim. Folkvald som föraktad.

OCH TILL TYPERNA SOM BLICKAR IN I SPÅKULAN:

"hoppet är det sista som överger en" "vi har i alla fall hoppet" "vi kan ju alltid hoppas"

Kan folk snälla sluta med den där lathetspropagandan. Saker och ting händer inte bara - tiden läker inte alla sår. Tid är bara dagar och varför behöver man utfyllnad för att gå igenom en process som aldrig vill ta fart? Ibland måste man tvätta och vadda, fan, tusen gånger om innan såret blivit rent, innan man fiskar upp glasbitarna. Men det är värt våndan bara det slutar blöda. Men nu blöder det.