Kikki Danielsson flyttar till Gävle?

Kikki Danielsson rider just nu på stora framgångsvågor. Låten "Papaya Coconut" har nämligen sålt som smör på I-tunes. I och med detta ägnar hon allt mer tid åt tågåkande, något som tärt på hennes leder. Kvinnan har nämligen svår reumatism. När Aftonbladet frågar vad det är som är så tungt att bära på, är det inte kläder utan mest "hårgrejer", som är tjuven i dramat. Hårutrustningen är så tung att hon överväger att flytta. Staden i sikte är den lite större metropolen Gävle. Gävles kulturliv törstar efter en förmåga som, Kikki! Watch out, säger jag bara!

Agnes om musik (om ni någonsin skulle undra)

Jag brukar svara undvikande när frågan kommer - det har blivit så på senare tid. Några blygsamma låttitlar följt av en blick som sjunkit ner i golvet. Vad fan lyssnar jag egentligen?

Skammen över min musiksmak bottnar i en traumatisk händelse för ungefär ett år sedan. Det var höst ute - Stockholmshöst. Min vän, vi kan kalla henne Isobel hade precis skaffat sig en ny lägenhet. Hon plockade med glasburkar i köket och placerade sedan de, en efter en, systematiskt i köksskåpet. Som bitar i ett stort pussel - alla hade de sin plats. Such great heights.

Själv befann jag mig samtidigt i litteraturdvala, djupt försjunken i en god bok. Tills Isobel mötte min blick med lysande ögon. "Du ska får höra en sak!". Jag väntade något upphetsat när hon fällde upp sin Macbook Pro. Hon spelar 3-4 låtar, kanske 5 ur en genre jag aldrig tidigare hört förut. Nyanserna blir till en enda färg. Ljuden är så oförutsägbara att det blir svårt att hänga med. Jag ser på henne oförstående med ögon stora som klot, varpå hon ivrigt frågar "Vad tyckte du?". Jag ler generat och förklarar att jag inte kan någonting om musik, att jag levt under en sten hela mitt liv och att det inte är min grej.

Hon tappar tålamodet väser"Men vad tyckte du, egentligen?". Jag andas ut och anstränger mig för att leverera en neutral blick och säger "Det var inte riktigt min kopp te, påse potatischips och så vidare." Sedan utväntar jag en eventuell reaktion. Hon ger mig en föreläsning om hur man måste förstå varandras musiksmak för att förstå varandra. Att det är jätteviktigt med musik och att jag ogillat hennes musik var precis som om jag kritiserat hennes person.

***kursen slut***

Sedan dess undviker jag att prata musik precis som överklassen undviker att prata politik. Säger att jag bara lyssnar på Beyoncé och Nicki Minaj.

Festivalspelningarna jag hatar att jag missade

Jag är knappast känd för att vara en festivalälskare. Sanningen är den att så fort mina vänner börjar planera inför årets turer flyr jag fältet. Det är inte musiken som skrämmer mig - utan miljön. Jag är helt enkelt för bekväm för att vakna av att någon häller öl på mig, jag räds av tanken på att tvingas äta ljummen panpizza och kan aldrig tänka mig att vakna i en svettig tältbastu fylld av redlösa främlingar.

Här är listan 1-5:

1. Jay-Z på Glastonbury
Efter att Oasis kritiserat Jay-Z ger han dem en känga tillbaka. Med denna seger i ryggen blir han alla hipsters favorit och spelas som uppvärmare på Baba Sonic. Bara hur gitarriffet smälter in i beatet gör detta till en oförglömlig musikalisk händelse.

2. Kate Bush på Tokyo Music Festival
Jag brukar lyssna på Kate Bush om lugna söndagmornar. När jag häller upp juicen i tillbringaren avnjuter jag introt på Babooshka. Jag överväger att byta inriktning i livet och bli vetenskapsnisse. Bara för att uppfinna teleportören och ta mig tillbaks då Kate Bush besökte fester världen över. Hon var vild, har jag hört.

3. Lykke Li och Kleerup på Peace and Love
Lykke har visserligen utvecklats enormt sedan denna spelning ägde rum 2009, men detta håller toppklass! Ingen går därifrån oberörd. Det är s-tankar och planer, hjärtat blöder och det är fittans mörker som illustrerats upp på scenen i Borlänge. Att vara svettig och lyssna på Until We Bleed, må va en osund kombo, men jag vill uppleva den.

4. Regina Spektor på Lollapalooza
Min extrema fascination för moderlandet i öst har visserligen svalnat, men trots detta är jag fortfarande förälskad i Regina Spektor. Och allt hon gör. Vore jag på plats när hon utbrast:
Февраль. Достать чернил и плакать!
Писать о феврале навзрыд,
Пока грохочущая слякоть
Весною чёрною горит.
skulle jag säkerligen blivit knäsvag. Jag skulle blickat ut över publikhavet och slagits av hur vackra Reginas fans var.


5. Laleh på Långholmsparken
Som bångstyrig 13-åring befann jag mig i mörker och lyssnade endast på låtar skrivna av Kent och prinsessan ovan. Jag gick på en skola med kanske 100 elever som var belägen mitt ute i ingenstans. På denna skola jobbade Örjan, som lärare. Och en dag berättade han nöjt att han skulle på Laleh-spelning, jag lyssnade uppmärksamt med uppspärrade ögon. Därefter frågade jag honom skamset om han kunde hälsa henne något. Det kunde han. Dagen därpå hängde jag vid klassrumsdörren först av alla. Han tryckte en liten lapp i min hand när han låste upp nyckellåset. "var modig, <3 laleh". Sedan dess har jag varit jävligt modig, ska ni veta.